Serlachius museot

KOM MODIGT
FRAM

+358 (0)3 488 6800 | Gustaf, R. Erik. Serlachiuksen katu 2 | Gösta, Joenniementie 47 | Mänttä

Öppet sommartid 1.6.–31.8. varje dag kl. 10–18.

Sulje

+358 (0)3 488 6800 | Gustaf, R. Erik. Serlachiuksen katu 2 | Gösta, Joenniementie 47 | Mänttä

Öppet
sommartid 1.6–31.8. varje dag kl. 10–18
vintertid 1.9.–31.5. ti–sö kl. 11–18
Stängt 6.12., 24–25.12., 31.12., 25.3. och 30.4.

KOM MODIGT
FRAM

Månadens pärla

Byggandet av en hönsgård i huvuddrag med bilder och ritningar

Konstverket i större format

  • Kanala3_1.JPG

augusti 2015

Byggandet av en hönsgård i huvuddrag med bilder och ritningar

På 1920-talet ville bergsrådet Gösta Serlachius förnya den finländska hönsuppfödningen enligt en kanadensisk modell. Som redskap för förnyelsearbetet fanns en liten handbok, som Serlachius lät översätta till finska. Den sällsynta publikationen hör till Serlachiusmuseernas bibliotek.

På sin resa i Nordamerika 1926 bekantade sig Gösta Serlachius med den lokala fjäderboskapsskötseln och ville förnya den finländska hönsuppfödningen. Som den man som uppskattade ekonomisk effektivitet som han var, blev han entusiastisk över de icke-uppvärmda hönsgårdar som var i bruk i Kanada, om byggandet av vilka det fanns en liten bok skriven av den kanadensiske experten F. C. Elford. Gösta Serlachius tog sig bums som uppgift att låta översätta boken till finska. Förlaget Otava blev intresserat av att publicera boken. Otava hade ju redan publicerat Finlands ”mest omtyckta och mest utbredda” lärobok i hönsskötsel som Matti Ilkka, sekreterare i Finlands Fjäderfäskötares Förbund, hade sammanställt.

Matti Ilkka var emellertid inte övertygad av Elfords läror. Speciellt problematisk var för honom avsaknaden av värme i hönsgården, vilket kunde både minska produktionen och öka på konsumtionen av foder. Enligt Ilkka kunde man ge ut boken, ifall man glömde bort den kalla hönsgården ”om det inte finns ett synbart exempel på lämpligheten av sådana hos oss”. På grund av det här ställningstagandet vände Otava kappan och tyckte att det var onödigt att publicera den lilla boken. Gösta Serlachius var å sin sida övertygad om förträffligheten hos den kalla hönsgården och skrev till hönsuppfödaren Erkki Tiitola den 17.3.1927: ”Om förlagsaktiebolagen inte vill ta på sig ansvaret kan jag göra det själv, för jag tror på saken. - - Alla banbrytare möter motgångar, men det ska man inte låta sitt sinne slås ner av.”

Byggandet av en hönsgård i huvuddrag med bilder och ritningar publicerades slutligen av Mänttä boktryckeris aktiebolag år 1927. Bergsrådet Gösta Serlachius förband sig till att betala hälften av publikationens förlust, ifall bolaget skulle råka ut för en sådan. Om det blev vinst skulle man ersätta bergsrådets översättningskostnader. Gösta Serlachius förband sig att hjälpa till på alla tänkbara sätt när det gällde att distribuera publikationen. Den lilla boken skulle vara färdig att säljas på Lahtis allmänna husdjursutställning 23.-26.6.1927. Priset för den 36-sidiga boken blev 10 mark.

Gösta Serlachius lät själv genast på sin gård Joenniemi bygga en kall hönsgård enligt de kanadensiska lärorna. Efter sin Amerikaresa 1926 hade han bett arkitekt W. G. Palmqvist göra ritningarna till hönsgården med Elfords exempelhönsgård som modell, men hälften så stor och till sitt yttre anpassad till de andra byggnaderna på Joenniemi. I den 5 x 5 meter stora hönsgården rymdes 50 höns.  Palmqvists hönsgårdsritningar kom också att finnas som illustration i handboken.  Serlachius skaffade till sin hönsgård, förutom de fjäderfän som hade fötts upp i Finland, från Kanada också sex höns- och fyra tuppkycklingar av vit Leghornras, som Elford själv hade valt ut. Den kalla hönsgården visade sig vara funktionell: både de hönor som fötts upp i Finland och importhönorna trivdes och lade flitigt ägg också under den kalla årstiden. De goda erfarenheterna av användningen fick bergsrådet att propagera ännu ivrigare än förut för den innovation han hade importerat.

Joenniemis kalla hönsgård finns ännu på Serlachiusmuseet Göstas gårdsområde. På sommaren 2015 har den efter en lång tid åter tagits i sitt ursprungliga bruk.


Milla Sinivuori-Hakanen
forskare