Serlachius museot

KOM MODIGT
FRAM

+358 (0)3 488 6800 | Gustaf, R. Erik. Serlachiuksen katu 2 | Gösta, Joenniementie 47 | Mänttä

Öppet sommartid 1.6.–31.8. varje dag kl. 10–18.

Sulje

+358 (0)3 488 6800 | Gustaf, R. Erik. Serlachiuksen katu 2 | Gösta, Joenniementie 47 | Mänttä

Öppet
sommartid 1.6–31.8. varje dag kl. 10–18
vintertid 1.9.–31.5. ti–sö kl. 11–18
Stängt 6.12., 24–25.12., 31.12., 25.3. och 30.4.

KOM MODIGT
FRAM

Onsdag 12. mars 2014

MuNA – Museet utan konst

Museum of No Art är konstnär Riiko Sakkinens svar på erbjudandet att skapa en utställning om museiinstitutionen. Något fattas dock, det finns ingen konst i det museum som Sakkinen skapat.

MuNA, som kommer till Serlachiusmuseet Gösta, består av produkterna i museibutiken och affischer som tryckts för utställningen. Museum of No Art har fått en stilig logo som redan syns på flera ställen: på MuNA:s webbplats, på Facebook, Twitter och i meddelanden. Också utställningens katalog presenterar på fullt allvar MuNA:s arkitektur, styrelsens sammansättning, de reklamaffischer som konstnärerna gjort och museibutikens sortiment.

För museets arkitektur har svarat arkitekten Nobuyuki Masaki, som är känd från Mangaserier. Huvudkuratorn är galleristen Charlotte York från serien Sex and the City. Till museets styrelse hör fiktiva miljonärer, bland annat Gordon Gekko från filmen Wall Street och Charles Mongomery Burns från Simpsons.

– Jag tycker att det är logiskt att ett fiktivt museum har en fiktiv personal, säger Riiko Sakkinen.

Museets sponsorer är brottsliga företag som styr science fiction-filmernas värld. Dessa är bland annat Cyberdyne Systems som är bekant från filmen Terminator eller Tyrell Corporation som setts i Blade Runner. Sponsorernas namn intar en framträdande plats på utställningens sponsortavla och i katalogen.

Vad behöver man konst till?

Riiko Sakkinens MuNA presenterar museet som en institution där konstnärer endast behövs för att legitimera museet och reklamen, inte för att ge det innehåll. Det egentliga innehållet består av museidirektörens ego, museibutiken och museets instrumentalisering för business.

– MuNA är ett dystopiskt museum där konsten inte har någon betydelse. Det som är viktigt i MuNA är pengar, makt, varumärket och besökarantal, förtydligar Sakkinen.

I praktiken består MuNA:s innehåll uteslutande av produkterna i museibutiken. Enligt Sakkinen verkar museibutiken vara hjärtat i flera museer. – Viktigare än att erbjuda konstupplevelser är att sälja souvenirer. MuNA har städat bort allt onödigt. Konsten behövs endast i museets reklam.

För Serlachiusmuseerna är MuNA ett viktigt projekt. Samtidigt som Serlachius håller på att bygga ett eget nytt museum – eller maktens tempel – i Mänttä och strävar efter att ta en plats också på den finländska nutidskonstens fält, vill Riiko Sakkinen i Serlachius nya lokaler också undersöka frågor om museernas maktutövning.

– Vi lever mitt i en museiboom. MuNA påminner oss om att när vi bygger museer måste vi också tänka på hur museiinstitutionen utövar makt inom konstvärlden. Vi lever inte enbart i en idealistisk kulturbubbla, säger Serlachiusmuseernas direktör Pauli Sivonen som arbetat som utställningens kurator.


Onsdag 12. mars 2014

Gamla och nya synder sida vid sida

Hur ser synden ut i nutidskonsten och hurdana är moderna synder? På dessa frågor får man svar på Serlachiusmuseet Gösta på utställningen Synden som öppnar i oktober 2014. Där dryftas syndbegreppet som dialog mellan nutidskonsten och samlingens verk.

– Vi syndar. Vi äter massproducerat kött, köper kläder som barnarbetare tillverkat och flyger till södern. En del av oss blir nationalister och få av oss försöker befria samvetsfångar, säger Synden-utställningens kurator, konstkritikern Veikko Halmetoja.

Från Gösta Serlachius konststiftelses samling har valts sju verk för att representera de sju dödssynderna. Var och en av sju inbjudna nutidskonstnärer tolkar en ny synd i sina verk.

Synder tolkas och illustreras på utställningen, och man begår och skapar dem också. Utställningens syndbegrepp är flerdimensionellt och väcker frågor. Det visar att etiska frågor inte har försvunnit ur konsten. Det visar också hur moraluppfattningarna har förändrats och hur de kan omtolkas.

De sju nutidskonstnärerna i utställningen är Satu Jaatinen, Janne Laine, Dzamil Kamanger, Reima Nevalainen, Riku Riippa, Stiina Saaristo och Kirsti Tuokko. Bakom samlingens verk finns bland annat Akseli Gallen-Kallela, Albert Edelfelt och Magnus Enckell.

Veikko Halmetoja är känd som konstkritiker inom nutidskonsten och som kurator. Han arbetade också länge som verksamhetsdirektör för Bildkonstveckorna i Mänttä.


Onsdag 12. mars 2014

Mänttä med fotografernas ögön

I konstmuseet Göstas paviljong genomför fotokonstnären Ville Lenkkeri två utställningar som båda granskar en ort i Birkaland som heter Mänttä.

På utställningen Den förstenade skogen som öppnar i september 2014 visas Ville Lenkkeris egna fotografier av Mänttä sådan som han ser orten. Lenkkeri, som vuxit upp och gått i skola i Mänttä, har fotograferat sin hemort under de senaste fem åren alltid när han har återvänt dit. Han har märkt att han fotograferat Mänttä som den är och som han minns att den en gång varit.

– Mänttä är en manifestation av dynamik och livskraft på det finländska konstfältet och bland småstäder. Mänttä är sig aldrig likt när jag återvänder dit. Mina minnesbilder om stagnation är som från någon annanstans. Kanske jag minns fel. Denna stad pulserar av livskraft och trevar efter förändring, men ändå står den samma höga skorstenen alltid vid dammen när jag kommer tillbaka, berättar Lenkkeri.

Lenkkeri medger att det ofta är någonting som är fel med hans bilder: någonting tar slut, man känner sig nedstämd eller färgen på väggen flagnar. – Jag tycker att denna genomgående ton bäst motsvarar de motsägelsefulla emotioner som jag har gentemot Mänttä, erkänner han men betraktar det ofullständiga med ömhet och ser det som en hoppingivande början på någonting nytt.

Beröring från avstånd

Fotografiutställningen Beröring från avstånd / Touching from a Distance, som öppnar sommaren 2015 i paviljongen, sammanställs av tio utomstående fotografers bilder av Mänttä. Ville Lenkkeri har bjudit in en grupp finländska och utländska konstnärer i september 2014 för en arbetsperiod på tio dagar i det nya Serlachius-residenset.

Syftet är att alla under den tiden genomför ett individuellt projekt där de genom sina arbetsmetoder, bakgrunder och synsätt reflekterar sitt möte med staden. – Vi vill utsätta Mänttä för utomståendes ögon och oberoende och innovativ bildanalys, säger Lenkkeri.

I utställningen medverkar Roger Ballen, Elina Brotherus, Petros Efstathiadis, Aino Kannisto, Trish Morrissey, Esko Männikkö, Pekka Niittyvirta, Inta Ruka, Lars Tunbjörk och Pekka Turunen. Arbetsperioden arrangeras och utställningen kurateras av Ville Lenkkeri.


Onsdag 12. mars 2014

Guldålderns konst med gränsöverskridningar

I herrgården på Serlachiusmuseet Gösta öppnas två utställningar i juni 2014: Göstas vänner och Modellen och den galne bildmakaren. Här är det Gösta Serlachius konststiftelses egen samling som har huvudrollen. Här visas verk från den finska konstens guldålder samt modernismens verk. På utställningarna ses både traditionell och djärvt gränsbrytande utställningsarkitektur.

På herrgårdens nedre våning på utställningen Göstas vänner visas verk av konstnärer som var viktiga för konstiftelsens grundare, bergsrådet Gösta Serlachius. När Gösta Serlachius utökade sin samling samlade han kring sig själv samtida konstnärer, som han hade som gäster i Mänttä och av vilka han beställde konstverk. Med stiftelsens grundare som förebild köper konststiftelsen också konst från vår egen tid, och på utställningen ses ett par exempel på nyligen anskaffad nutidskonst. Utställningen har sammanställts av Serlachiusmuseernas huvudkurator Laura Kuurne.

På herrgårdens övre våning visas en utställning som överskrider gränserna för en konventionell konstutställning och på vilken dramaturgi, som får sin rytm från skönlitterära texter, och upplevelse av rum spelar en viktig roll. Utställningens namn Modellen och den galne bildmakaren syftar på Akseli Gallen-Kallela som vistades och arbetade på Ekola torp i Keuru i slutet av 1880-talet. Lokalbefolkningen ansåg honom vara galen och kallade honom ”bildmakaren”. Utställningen presenterar den finska guldålderns konst och modernism längs konsthistoriens tidsaxel. Den här gången berättas den finländska konstens bekanta historia från modellernas och inte konstnärernas och konsthistoriens synvinkel. Bland dem som får komma till tals är lantbrukaren Eerikki från Ekola, en nakenmodell som poserar på en konstskola i Paris och en fjäril som landat på arbetarens klädesbyxor.

Bakom Riikka Ala-Harjas fiktiva texter ligger konsthistoriska fakta. Det är inte mycket man vet om de ofta anonyma modellerna, men genom Ala-Harjas texter får vi leva oss in i epoken och den stund då målningarna kan tänkas ha blivit till. Ala-Harjas texter har fått ovanligt mycket utrymme – de sprider sig längs väggarna bland målningarna. Målet har varit ett allkonstverk där utställningsarkitekturen och texterna utvidgar tavlans historia att bli en del av rummet.

Utställningens kurator är Laura Kuurne, dess visuella uttryck har skapats av Serlachiusmuseernas utställningschef Tarja Väätänen och texterna har skrivits av författaren och dramaturgen Riikka Ala-Harja.

På utställningarna i herrgården visas verk av konstnärerna: Wäinö Aaltonen, Hannes Autere, Gunnar Berndtson, Bror Börjeson, Alvar Cawén, Marcus Collin, Elin Danielson-Gambogi, Albert Edelfelt, Eric O. W. Ehrström, Magnus Enckell, Antti Favén, Akseli Gallen-Kallela, Pekka Halonen, Eero Järnefelt, Amélie Lundal, Jussi Mäntynen, Yrjö Ollila, Jorma Puranen, Jalmari Ruokokoski, Helene Schjerfbeck, Hugo Simberg, Wilho Sjöström, Georges von Swetlik, Verner Thomé, Ville Vallgren, Johanna Väisänen, Emil Wikström och Anders Zorn.